Inifrån och ut…

Vi sitter i bilen hem. Himlen är bebisblå och solen letar efter mitt ansikte. Jag skriver ner några känslor även om orden egentligen inte kan förvalta det jag känner. Det har varit fyra intensiva dagar. Så svårt att hitta kraft att ställa sig på scenen och sån värme när publiken infunnit sig och nuet tagit oss. Tvära känslomässiga kast där alla gränser mellan det personliga och det kollektiva suddats ut.

Jag tror på oss. Jag vill bara säga det till er. Vår inneboende varelse. Vårt ljus. Vår ande. Vårt hjärta. Jag tror inte på ondska. Jag kallar det galenskap. Lidande. Olycka. Jag tror inte på hat i någon form. Jag tror på kärlek. På ett högre medvetande hos oss människor där vi äntligen förstår att vi är ett. Om jag sårar dig så sårar jag även mig själv. Om jag inte välkomnar dig så ställer jag även mig själv utanför.

Jag försöker i den mån jag förmår att iaktta mitt eget ego och mina motiv. Jag vet att ljuset från mitt hjärta bara kan lysa i nuet. I närvaron av min innersta varelse som är ett med alla människor, träden, blommorna och havet. Som är ett med himmel och jord. Ändå är det så svårt att ge upp. Egot är en slukande drake och smärtkroppen vill ha mat. Identitet. Den vill separera mig från dig. Göra mig misstänksam. Göra mig ensam. Den leder mig vilse. Därför bör jag hålla mig ytterst vaken. För förutom att sätta ner foten och sträcka ut min hand så är det enda jag kan göra att lysa inifrån och ut. Sträcka upp min trollstav mot himlen och fördriva galenskapen med ljus.

Kärlek från Mia

Foto: Viktoria Wyckman – wyckman.com