Redan i första trumpeten

Just när mitt hjärta exploderade och jag trodde jag befann mig i den yttersta befrielsen så small det igen. Det small överallt i hela min varelse. Som i Tranströmer, inom mig öppnar sig valv efter valv. Och jag grät mina dyrbaraste tårar mot min mans svartgrå bläckmadonna. Om jag varit hudlös förut, om jag varit sårbar, om jag varit naken så är det bortom förmågan att beskriva något nu. Det är första gången jag ser Håkan på Ullevi. Och jag som just hämtat andan från min Lars Lerin period. Värmländska ärliga väsen. Som en älva. 

Jag är utmattad igen och känsligare än någonsin. Om du vill ha en idiot lägg din hand i min. Jag lär mig aldrig. Tänkte inte gå. Jag är så jävla sne och darrig i ansiktet.  Jag har svårt för sociala sammanhang nu. 70 000 människor. Och andra offentliga människor jag förväntas mingla med. Så bortskämd. Och helt oförmögen att njuta av det. Kan inte företräda mig själv, eftersom jag omvärderar vem jag är. Ömsar skinn. Det krävdes hård övertalning. Min Gabriel lovade mig. – Det kommer göra dig gott älskling. Jag håller om dig igenom kvällen. Och till slut gav jag efter. Redan i första trumpeten, redan i första fiolen så brister det ytterst lilla försvar jag har. Nu är det försent. Människokärleken har slukat mig. Vi är så älskvärda när strålkastarna lyser rakt igenom oss. Och det inte finns någonstans att ta vägen. Det är tillsammans där på Ullevi, den 4 juni vi gråter de tårar mänskligheten inte har tid att gråta.  

Innerligt Tack Håkan, Stefan för biljetterna, och alla som skapade något så gudomligt på scen. 

Jag citerar dig: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än” med några få undantag.