När ekrarna faller.

Mina blöta lovikavantar runt sparken. Lillkusinen i fram, jag mellan mormors ben och matkassarna från den lilla affären på varsin sida handtaget. Stora vita snöflingor som bedövade alla ljud och vi skred som änglar genom det lilla bostadsområdet på höjden. Världen var öm och vacker. Den ville oss väl. Släta kardemumma bullar i varm mjölk. Hennes leende vid spisen. Hårnätet. Förklädet. Tiden som alltid fanns.

Granskogen tätnar och solen flimrar mellan topparna. Jag och min bror har kört fel och har en timma att ta igen. Vi har kört vilse i det landskap vi föddes. De gröna nyanserna äter upp oss. Jag både älskar och hatar detta land. Ack Värmland du sköna. Här vill jag leva och här har jag dött så många gånger. Vassa barr i barnfötter, klippor och glimmande grönblåa vatten. Skog, näckrosor som guppar i dunkelt solljus. Tonår. Desperata rop på kärlek i fula övergivna omgivningar.

 Det är första gången vi sitter i en bil tillsammans på många år. Kanske första gången sedan pappa dog och vi tvingades möta varandra i sorgens rum. Nu är döden här igen med den svarta skruden hängandes slätstruken över armen. Vi vet, han har sytt på den noggrant och länge. Vi stannar och köper kaffe vid en mack längs vägen. Blaskigt ljusbrunt kaffe i pappmugg och det känns som förr. Ute bländar solen bakom regnmolnen och jag känner igen lukten. Det luktar barndom. Uppskrapade knän. Gruskorn i sår. Plåster. Mammas tröst. Mormors läggningsvätska. Blöt asfalt, gröna blad och ihjälkörda maskar i vattenpölar som långsamt torkar.

Det gör ont att få kontakt. Den gör ont att leka den starka. Det finns inget manus att följa nu. Jag har följt manus, larmat och gjort mig till den senaste tio åren men vem jag egentligen är vet ingen. Inte ens jag själv.

Vi stoppar i parkering för ett dygn och går genom långa korridorer. Vita trasiga gipsvägar. Skruvhål efter tavlor som plockats ner. Hasande människor. Ljudet av rullande sängar. Droppställningar. Plaströr som smiter upp under vita linnen. Hissar till vång B och C. Trappor. Korridorer igen. Nya hissar. Och längst in i labyrinten hittar vi mormors avdelning. Den tunga dörren in till de sista dygnen. Mormor ser så svag ut. Och mina ben vill vika sig. Som en liten fågelunge utan fjädrar som snart ska krypa tillbaka in ägget. Krypa till ingenting. Till tidernas begynnelse och upplösas. Mitt inre fotografi av henne vid spisen när hon rör makaroner i mjölk, rör i åttor för att inget skall brännas vid håller redan på att lösa upp sig i färgerna. Blekna och flyta ut på det oändliga havet.

Jag tänker att döden måste vara god när han väl kommer, att det är rädslan för honom som får oss att tro han skulle vilja oss ont. Han vill nog bara befria henne från sjukdomen. Han är hennes enda riddare. Och där bakom honom på hästen med armarna runt hans midja får hon somna medan han för henne i frihet. Han vet vad han gör och han tvekar inte. Jag hör hans stora fågelvingar knaka i vingfästena varje gång han rör dem över våra huvuden. Grå svarta fjäder plymer som skuggar oss i ansiktet och fläktar vårt hår.

Ibland stannar andningen upp och vi reser oss runt henne. Tungan börjar bli svart i roten. Vi doppar en skumgummiklubba i vatten och stryker den mot hennes sträva tunga. Hon försöker suga men har så lite kraft att det är svårt att svälja. Vi viskar att hon får lov att släppa taget. Att vi klarar oss och att vi vet hur mycket hon älskar oss. Jag ser sorg i hennes ögon, jag ser paniken, allt hon vill får sagt och gjort, det var inte så här hon hade tänk sig, sjukdomen har för stort försprång. Känslorna bökar under ögonlocken som när ett nästintill fullvuxet barn sprakar inuti magen. Jag ser dem. Avtrycken. Snabba rörelser. Känslor. Minnen. Summering. Uppgörelser. Förberedelse. Det är nog det som gör ondast i oss när vi sitter där. Att vi inte längre kan be henne kämpa. Mormor kämpar med sin sista soldat och han fäktar för livet. Hon ser inte det vi ser. Att alla hennes män stupat. Hon lever fortfarande på hoppet att det ska dyka upp fler av hennes soldater bakom kullen. Men vi ser. Det kommer inga fler. Dagarna går. Mamma och jag sover kvar. Vi håller varandras händer genom natten. Vi möts utan rustningar. Nakna och utelämnade i nuet. Och så kommer gryningen, kaffetermosen och några förlösande skratt åt något som bara vi förstår. Så orkar vi ett dygn till.

 Sköterskan säger att döden för varje enskild människa ofta speglar det liv man levt, den person man är. Starka kvinnor dör oftast sakta eftersom de inte ger upp, eftersom de oroar sig och älskar de sina så mycket. Man skulle kunna tro att det var tvärt om, att de starka kvinnorna även skulle vara starka nog att också ha modet att dö men så är det inte. Jag tänker på att riktigt vältränade kvinnor kan få svårt att få ut sina barn under förlossningen. Att musklerna kan sluta sig kring barnet och göra det svårt för barnet att komma ut. Kanske är det likadant nu. Att muskler inte alltid är till ens fördel. Att själen får kämpa för att hitta ut. De starka kvinnorna vet att de är navet, att alla ekrar faller och att hjulet slutar snurra den dagen de släpper taget. Jag tänker på alla gånger jag suttit i mammagrupper lärt mig andas rätt för att kunna föda mina barn. På alla mentala och psykiska förberedelser inför mina förlossningar. Men hur jag en dag ska dö och andas i den övergången är ingenting jag någonsin funderat på att förbereda mig på, ändå flåsar den mig i nacken varje dag. Påminner mig och påverkar det mesta gör. Jag förstår att jag borde bli vän med döden.

Mormor är den sortens starka kvinna, den som dör långsamt. Hon är den sista som lagar sina egna kåldolmar. Rullar köttfärs och ris i kålblad. Som köper bakelser till namnsdagen. Som skriver verser till våra födelsedagar, rim på våra julklappar. Som skriver brev förhand. Snirklar sina bokstäver i ömma tankar för sina nära och kära. Snart finns inga handskrivna brev kvar i världen.

Jag har stannar tiden igen. Lägger mig vid mormors ansikte och viskar att hon inte ska stressa, att hon ska ta den tid hon behöver. Att vi är där. Idag och alla dagar. I evighet. Det finns inget annat än nu. Inget annat kan röra vid oss. För en gångs skull låter framtiden vänta på sig. Bara minnen som seglar genom rummet, lätta fjädrar som släpper från fåglar i himlen. För det finns inget som kan bli bättre än det vi har här och nu, det som vi snart kommer att förlora. Vi ber sköterskorna sluta vända på henne. Ber dem att bara låta henne vara, för jag ser att hon gått i i en tyngre sömn. Jag ser att hon påbörjat sin resa, att hennes sista soldat ligger på ryggen och blöder ur munnen. Att han tittar upp i himlen. Jag ser att hon börjat förstå. Och jag känner att hennes händer börjar släppa efter. De blir tunga, svullna. Vi ber sköterskorna om tyngre medicin. Mer morfin och lugnande. Jag vill att hon ska få vara i denna mellanvärldens rike i ifred nu, så hon kan förbereda sig för honom som trycker med vingarna mot vårt fönster.

Det sorgligaste är att hon måste resa ensam. Jag har svårt att stå ut med tanken. Jag vill så gärna ro med henne. Bära hennes rädsla så som hon burit min. Hennes sorg. Hennes liv. Jag vill så gärna överlämna hennes själ till gud som jag lämnar mina barn på dagis. Stå bakom dörren och lyssna tills gråten tystnar. Se att hon ler när jag går.

Så vänder Gud sitt ansikte mot oss där i det vita rummet på sjunde våningen. Det är som en dröm när det händer. En dröm mycket verkligare än verkligheten. Efter att ha blundat i två hela dygn öppnar mormor ögonen. Mamma och hennes syster vill ropa henne tillbaka. Men hon är redan långt borta vid vägens slut. Jag står tyst vid hennes huvud. Försöker vara stadig när allt i vår jordiska byggnad rasar. Hela tiden andas jag med henne. Det påminner mig om förlossning. Ett huvud i blodrött pulserande trångt mörker som trycker sig mot ljuset. I mellanvärldens rike. Inte ute. Inte inne. Jag vyssar igen. Vyssar henne som ett barn och viskar i hennes öra – oroa dig inte. Vi tar hand om oss själva. Vi klarar oss. Gå i frid nu. De väntar på dig allihop. Morfar. Pappa. Dina systrar. Din mamma. Jag ser att de vinkar. Gå nu. Du är så älskad och allt är fullkomligt mormor. Vi tackar dig för allt du gjort för oss. Hennes blick blir mer glasartad och dimmig. Den har sitt fokus i evigheten. Bortanför oss, rummet och livet. I flera minuter tittar hon så. Sedan grimaserar hela ansiktet ihop sig i en sista inandning. Som ett tyst skrik. Som all hennes samlade sorg i ett enda anletsdrag. I ett enda uttryck. Någon utandning kommer inte.

Efter en halv minut släpper ansiktet efter. Och jag känner själen sippra ut genom hennes mun. Den liknar vårens första vitsippor. Enkel, ren och gudomlig. Ljusa snabba rörelser. Eteriska flimmer. Tystnad mot bomull. Det största. Det innersta. Det eviga. Från tyngd till lätthet. Det kommer ytterligare ett ljud och hakan släpper sin sista spänning. Som ett sista nerv sprattel i fiskens kropp innan den slutligen ger upp mot hinkens orangea plast. Tiden upphör. Jag öppnar fönstret så hon kan flyga. Och hon flyger högt över sjukdom och våningar av tegel. Vi kramar varandra i värmen av en människa vi älskat. Döden rider med henne genom molnen. Tyst galopp genom mörka och ljusa dimensioner. Så lossar hon från jorden som en skärva av urtidens is. Och kvar står vi med mössen vid stenbänken och gråter över de söndergnagda repen. Saknaden som redan tagit över hela vår existens. Hennes släta ansikte. Den ännu varma kroppen. Jag faller på knä. Mina tårar rinner över hennes hals. Jag lägger mitt huvud mot hennes mage och faller handlöst i tomrummet.

Vi kör vägen tillbaka hem. Jag har övat mig på att dö och det gör ont att vara så levande. Kent sjunger i bilradion. Än finns det tusentals tårar kvar, de är dina att ge vemsomhelst. Tårarna är de dyrbaraste smycken du har så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen.

Vi saknar dig mormor.