jonni

När ekrarna faller.

Mina blöta lovikavantar runt sparken. Lillkusinen i fram, jag mellan mormors ben och matkassarna från den lilla affären på varsin sida handtaget. Stora vita snöflingor som bedövade alla ljud och vi skred som änglar genom det lilla bostadsområdet på höjden. Världen var öm och vacker. Den ville oss väl. Släta kardemumma bullar i varm mjölk. Hennes leende vid spisen. Hårnätet. Förklädet. Tiden som alltid fanns. Granskogen tätnar och solen flimrar mellan topparna. Jag och min bror har kört fel och...

Redan i första trumpeten

Just när mitt hjärta exploderade och jag trodde jag befann mig i den yttersta befrielsen så small det igen. Det small överallt i hela min varelse. Som i Tranströmer, inom mig öppnar sig valv efter valv. Och jag grät mina dyrbaraste tårar mot min mans svartgrå bläckmadonna. Om jag varit hudlös förut, om jag varit sårbar, om jag varit naken så är det bortom förmågan att beskriva något nu. Det är första gången jag ser Håkan på Ullevi. Och jag...

Inifrån och ut…

Vi sitter i bilen hem. Himlen är bebisblå och solen letar efter mitt ansikte. Jag skriver ner några känslor även om orden egentligen inte kan förvalta det jag känner. Det har varit fyra intensiva dagar. Så svårt att hitta kraft att ställa sig på scenen och sån värme när publiken infunnit sig och nuet tagit oss. Tvära känslomässiga kast där alla gränser mellan det personliga och det kollektiva suddats ut. Jag tror på oss. Jag vill bara säga det till...

Tack Barncancergalan

Att få människor att skratta ser jag som en av meningarna med mitt liv. Mitt uppdrag här på jorden. Genom repliker. Miner. Kroppsspråk. Blickar. Har jag försökt sträva efter en mänsklig gemensam beröringspunkt av igenkänning och samhörighetskänsla. Humor är ångestbefriande. Humor tröstar. Humor läker. Den får oss att känna oss mindre ensamma i oss själva. I vår egen personliga situation, i vårt öde. Jag tackar med hela mitt hjärta. Detta pris värmer och stärker mig att fortsätta vara jag. Den...